För ca fyra år sedan köpte jag en hund. Han var åtta veckor med för stora tassar och hysteriska öron. Han fick heta Harry. Han var mitt allt, min värld. Killen jag bodde tillsammans med då var inte av bästa slag och det visade sig extra tydligt när det kom till min nya kärlek. Han var inte elak på något sätt men visste helt enkelt inte hur man förhåller sig till en hund. Så ganska snart efter att jag fått hem min ögonsten flyttade vi därifrån. Jag pluggade på en folkhögskola just då så jag hade lite svårt att få en egen lägenhet. Så första anhalten blev hos en vän till mig som själv hade hundar så både jag och Harry trivdes som fiskar i vatten. Men ganska snabbt blev det trångt och jag kände att jag ville ha lite mer privatliv. Då fick jag och H flytta hem till min bror och hans tjej. De jobbade mycket båda två så jag var själv hemma rätt så mycket och det var skönt.  Harry växte och började bli en stor kille. Han var en lugn och trygg hund med ett underbart psyke. Mammas hjärta. Efter ett par månader hos min bror fick jag och min bästa vän tag i en lägenhet vi kunde hyra i andrahand. Den var perfekt med uteplats som han kunde leka på. Allt var perfekt! Tills en dag då vi fick veta att vi inte kunde bo kvar i lägenheten för hon vi hyrde den av hade blivit vräkt av hyresvärden utan att säga något till oss. Så vi fick flytta igen. Den här gången flyttade H och jag till en kille jag tidigare hade haft ett av och på förhållande med en längre tid.

Men fortfarande så var han en av de lugnaste och tryggaste hundar man kan tänka sig. Världens finaste och snällaste. Mammas hjärta. Hur svårt det än var att flytta runt så såg jag alltid till att han hade det bra. Lugnt och tryggt.

Sen kom äntligen dagen med stort D, jag och min bästa vän fick en lägenhet. Ett alldeles eget förstahandskontrakt på en lägenhet. Vi var så lyckliga. Jag fortsatte vara tillsammans med den här killen som jag varit kär i så länge jag kunde minnas. Han som stal mitt hjärta när jag var 18 och hade haft det ända sen dess oavsett om jag varit med honom eller någon annan. Det var alltid han för mig. H anpassade sig snabbt till det nya hemmet och var fortfarande den trevligaste hunden du kunde tänka dig. Han var mitt allt. Min bästa vän hade träffat en kille hon var upp över öronen kär i så henne såg jag inte så mycket av. Och när hon väl var hemma höll hon sig mest på sitt rum. Det kändes konstigt.

Jag konfronterade henne och frågade om hon tänkte flytta, men hon försäkrade mig om att hon inte alls tänkt i dom banorna och skulle det bli så skulle hon säga till långt i förväg. Nu träffades vi ännu mer sällan. Efter ett par veckor hade jag fått ett mejl av henne där hon skrev att hon skulle flytta hem till den här killen. Det kom som ett slag i magen och jag blev otroligt ledsen. Kände mig sviken.

Sagt och gjort. Hon flyttade. Jag och Harry blev själva. Underbart tänker ni för då fick jag mer tid för min kille. Men icke! Vi sågs allt mer sällan vi också. Vad var det med mig som gjorde att folk drog sig undan? Jag förstod inte vad jag gjort för fel? Min dåvarande kille hade en yngre syster på dryga 16 år som hade det väldigt svårt med sin mamma. Så det blev bestämt att hon skulle flytta hem till mig i och med att jag hade ett rum tomt också.

Jag fick ett visst ansvar för henne i och med att hon inte var myndig. Jag trodde även att detta skulle förbättra relationen med min kille. Jag menar, jag hjälpte ju hans syster. Men icke.

En kväll när jag satt vid datorn skrev min bästa vän till mig, som jag förövrigt inte hade någon som helst kontakt med längre då jag hoppat av skolan. Hon ville bara tala om för mig att hennes kille sett min kille vara otrogen på en personalfest. Hon ville bara att jag skulle veta det.

Jag försökte konfrontera honom om det men ignorerades bara. Så jag gjorde slut.

Sen var det bara jag, hans syster och Harry. Min älskade Harry. Jag tyckte mycket om hans syster men det var svårt. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Hon var en klippa och hjälpte till mycket med H. Han älskade henne och hon honom.

Det blev allt svårare att klara av vardagen. Men nu hade jag i alla fall ett jobb.

Hans syster hjälpte till med H så mycket hon kunde. Lite för mycket. För jag började festa en del. En hel del. Träffade olika killar hela tiden. Drack på tok för mycket alkohol för att döva all smärta jag kände inombords. Tills slut bestämde hon sig för att flytta. Hon hade skaffat kille och var upp över öronen kär i honom. Jag klandrar henne inte. Jag menar, jag skulle ju finnas där som stöd för henne men istället fick hon ta hand om mig. Och H. Min ögonsten. När hon flyttat var min mamma och lillerbror snälla och hjälpte mig med H när jag jobbade. Men det var svårt. Jag jobbade skift och hade obekväma tider. Ena dagen kunde jag börja jobba kl 04:00 på morgonen och den andre kl 15:00 på eftermiddagen. Mitt festande eskalerade i takt med ångesten. Jag var så slut efter jobbet eftersom jag alltid var bakfull att jag inte orkade ge H allt vad han behövde. Jag ville verkligen ge honom allt. Men jag orkade inte. Jag försökte jobba på så gott det gick men till slut mådde jag så dåligt psykiskt att det inte gick längre. Så jag slutade. Jag slutade jobba och trappade upp mitt drickande. Då situationen med H blev ohållbar hämtade min mamma honom. Min fina mamma.

Min sorg över att ha misskött min ögonsten och förlorat honom gjorde så ont i mig att jag försökte döva smärtan ännu mer. Mammas hjärta. Jag kunde inte ta hand om honom längre. Jag ville verkligen. Men det gick inte. Min familj var helt underbar men jag såg det inte. Jag såg bara min egen sorg. Dom försökte hitta ett bra hem till H då dom själva egentligen inte ville ha hund. Till slut beslutades det att min äldre bror skulle ta honom. Hans dåvarande tjej var emot det från början. Men gav med sig till slut. 

Jag fortsatte tycka synd om mig själv, ingen bästa vän, ingen kille, men framför allt. Ingen H. Mammas hjärta. Jag hatade mig själv så mycket att jag struntade i om jag levde eller inte. Så jag fortsatte. Fortsatte dricka och fortsatte att träffa killar. Jag höll verkligen på att förlora allt. Jag drog hem den ena idioten efter den andra till min familj. Struntade i allt. Att dricka en halv bag in box till frukost var väl ingen konst. Men att vakna upp varje morgon med vetskapen om att jag misskött mig så mycket att jag inte kunde ha kvar min hund, det gör ont.

Självhat är farligt. Att tycka synd om sig själv och hata sig själv samtidigt är inte så bra. Utifrån ser det ut som att man inte bryr sig. Men så är det inte.

Än idag gör det ont. Det är få gånger jag klarar av att prata om det utan att bryta ihop. Men han fick det bra.

Han ligger här nu. På ett täcke på golvet i mitt vardagsrum och sover. Mammas hjärta. Jag har lånat honom över helgen. Han är fortfarande den lugnaste, tyggaste och snällaste hunden jag vet. Hon har gjort ett fantaskiskt jobb. Min brors dåvarande tjej. Hon är hans matte nu. Men för mig kommer han alltid vara mammas hjärta.  

 

Fru

26 november 2010 18:49

Älsklings hjärtat! Du är bäst.

 

Elli

26 november 2010 22:13

Men gud vad fint du skriver Frida! jag började gråta! Åh vad jag också saknar mina fina hundar!
Verkligen så sjukt bra och fint skrivet.

http://www.rackarmorsan.blogg.se

Frida

26 november 2010 22:55

Tack snälla :)

 

Mirka

27 november 2010 09:42

Du fick mina ögon att tåras med din berättelse.... Det där är äkta kärlek....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hit: http://flady.blogg.se

Ja det är dålig uppdatering här. Har beslutat mig för att lägga ned den hör bloggen och jag återkommer när jag vet vart jag tar vägen. Men jag mår hur bra som helst och är lycklig!! Hej då!...

God morgon!! Ligger i sängen och är såååååå seg. Ville sover som tur är så jag behöver inte stressa ut med honom. Jag ligger här och funderar över hur livet ser ut idag. Jag blir glad, så glad att jag nästan kan spricka! För en månad sen mådde ja...

Känslan som uppstår när jag känner att min lilla bebis till hund kryper tätt intill och drar en djup suck mot min nacke för att sedan falla i djup sömn. Jag tror jag dör lite. ...

Oh yes! Har spelat så satans mycket tv-spel idag så min tumme gör ooooooont!! Vad jag spelar?? Det här så klart! ...